Ni vet den där doften som liksom triggar igång något i en...

Nej, jag pratar inte om min Miao Miao...

Det handlar om:

Petrichor

Den specifika, behagliga doften av regn som faller på torr jord.

Det är fascinerande hur en så specifik doft kan väcka så starka känslor hos oss människor. Det finns faktiskt en hel del vetenskap bakom varför det doftar som det gör – och varför vi älskar det så mycket.

Doften är inte bara en sak, utan resultatet av en kemisk reaktion mellan tre huvudkomponenter:

• Växtoljor: Under torra perioder utsöndrar vissa växter oljor som absorberas av lerjord och stenar. När det regnar frigörs dessa doftämnen i luften.
• Geosmin: Detta är den viktigaste ingrediensen. Det är en organisk förening som produceras av Actinobacteria (jordbakterier). När de dör frigörs geosmin. Människan är extremt känslig för denna doft; vi kan uppfatta den i koncentrationer så låga som fem delar per biljon.
• Ozon: Vid åskväder kan elektriska urladdningar klyva syre- och kvävemolekyler, vilket skapar ozon (O₃). Detta ger en skarp, ren doft som ofta föregår själva regnet.

År 2015 lyckades forskare vid MIT använda höghastighetskameror för att se exakt hur doften sprids. När en regndroppe träffar en porös yta fångas små luftbubblor vid nedslagsplatsen. Dessa bubblor skjuter upp genom droppen och spricker vid ytan. Vid utbrottet skapas en fin dimma av aerosoler som bär med sig doftämnena och sprids med vinden.

Antropologer tror att vår förkärlek för petrichor är nedärvd. För våra förfäder var doften av regn en kritisk signal för överlevnad. Den markerade slutet på torka och lovade:

• Dricksvatten.
• Grönskande natur och växande grödor.
• Att djuren (bytena) skulle återvända till vattenhålen.

Det är en djupt rotad instinkt – den där rösten i hjärnan som viskar att allt kommer att ordna sig. Ibland kan man inte låta bli att undra om det ens finns ett ord för vissa känslor, tydligen...